Att hugga en kvarnsten tog tid. Här provar Eskil Olsson på att hugga längs en kolritad cirkel. Idag har man skyddsglasögon vilket inte alls var vanligt förr.

Hantverket

Att hugga i berg

Stenhuggare i gamla tider hade inte de verktyg som dagens sten- och gruvarbetare har. Idag finns maskiner och sprängämnen som underlättar det tunga arbetet att hugga i berg. Annat var det förr. Då var stenhuggaren beroende av olika verktyg i järn och stål som hela tiden slets ned och var i ständigt behov av förbättringar i smedjan. Att vässa verktygen i en smedja var A och O i stenhuggaryrket. Därför fanns smedjor i kvarnstenbrottet i Östra Utsjö och till en smedja behövdes kol, så alldeles i närheten fanns även liggmilor där man tillverkade kol genom att packa och långsamt bränna träd.

Kvarnstenshantverket pågick i över tusen år i Östra Utsjö kvarnstensbrott, från 700-talet till 1880-talet. I brottet gjordes handkvarnar, kvarnstenar till skvaltkvarnar och större stenar till tullkvarnar. Kvarnstenarna lastades på en fora dragen av en häst eller oxe. I NBV:s regi gjordes Bycirklar i Malung på 1980-talet. Här träffades ortsbor och skrev ned byarnas historia. I bland annat Grimsåker finns det bevarade pärmar från dessa kursträffar. Karl Hedlund var en av dem som skrev och han har bland annat skrivit omkvarnstensbrottet i Östra Utsjö. Så här skrev han:

Närheten till Kvarnberget gjorde att kvarnstenshuggning för Grimsåkers by i äldre tider var ett viktigt näringsfång. Något ha de äldsta i byn kunnat berätta om kvarnstenshuggningen. Tors Anders har berättat följande: “Man hade i Kvarnberget små stugor med lavar runt väggarna att ligga på. Man flyttade upp till dessa, när man skulle till att bryta kvarnstenar. När man gjort ifrån sig på hösten med trösken, bar det av upp till gruvorna. Där sprängde man lös blocken med krut. Så hackade man till de stora kvarnstenarna på platsen och drog hem dem på lissdröjor. De, som skulle ha ett par kvarnstenar, fick sedan hämta dem i gården hos någon kvarnbergsgubbe, som brukade ha dem uppställda runt om väggarna kring husen. Han tog mot skriftliga beställningar, och det kom folk långväga ifrån och hämtade sina stenar hem, medan vinterföret var. Smärre block togos hem och hackades till hemmakvarnstenar. Där förr Tjurjersgården låg, vittna ännu skärvhögar om, att ägaren varit kvarnbergsgubbe.

Jôga Ola från Gärdås, en liten by på västra sidan norr om Malung, var Malungs allra sista kvarnstenshuggare.

Farligt yrke

Att arbetet i kvarnstensbrottet var farligt och många gånger hårt visar denna anteckning som prästen förde in i sin dödbok i Malung år 1802. Det var ortsbon Jonas Persson från Böle som för evigt finns kvar med dessa ord:

Olyckhändelse. War Juhlafton wid Qwarnberget hwarest han genom brottets nedfallande krossades i hufwud och armar; han fördes derifrån; låg till sängs 2 dygn och dog 2 dagar Kl. 6 om aftonen i Böhle. 30 år.

Stenämnet jämnas först med en grov hammare för att sedan finputsas med en annan hammare innan själva ”ögat”, hålet i stenens mitt, huggs ut, också det mest kritiska i att bearbeta kvarnsten då stenen lätt kunde spricka och flera dagars arbete gick till spillo.

I brottet höggs både handkvarnar för husbehov och kvarnstenar till skvaltkvarnar. Om det även höggs ut större stenar må vara osagt, men ett uppsving kan det ha blivit under medeltiden för kvarnstenar till skvaltkvarnar då många skvaltkvarnar uppfördes i bland annat Dalarna. Ingen direktör basade över gruvorna. Äganderätten tillhörde den kvarnstensgubbe som började hugga på en viss plats i brottet. Marken verkar dock ha varit socknens gemensamma. Troligt har det varit trångt i brottet då domböcker från 1700-talet visar upp flera ägotvister i kvarnstensbrottet Östra Utsjö. Med andra ord ger det ett intryck av att det var många män i bygden som hade detta som hantverk och binäring.

Kvarnstenshuggarna sålde sina kvarnstenar till uppköpare eller direkt till köparen. Ofta ställde de sina färdiga kvarnstenar längs husgrunden hemma så folk kunde välja den de ville ha. Arbetet i gruvorna pågick oftast på vintern eftersom sommarens arbete var i jordbruket med sådd och skörd.

Jôga Ola från byn Gärdås

Jôga Ola hette egentligen Lias Olof Jonsson och var född 1835. Han dog 1921 i en ålder av 86 år. Det går många historier om Jôga Ola. Bland annat hade han en egen behandling för sin dåliga syn på ålderns höst. Genom att gnugga stenmjöl i ögat menade han att synen skulle bli bättre. Det hade dessvärre ingen verkan, Istället blev han starropererad i Falun och fick synen något igen.

Jôga Ola från Gärdås i Malung var alltså den sista kända kvarnberggubben i bygden. Han högg sina kvarnstenar i Gärdås kvarnstensbrott, för även där fanns en brott och även i Byråsen, Yttermalung och Malungsfors. Boken och filmen "Jakten på de försvunna stenarna" visar på ett hantverk som funnits i mer än tusen år i bygden.